Att chatta är numera mitt huvudsakliga sällskap när jag inte är upptagen med att flytta saker (ord, filer, grejor, mat…).
Fascinerande att lära känna varandra på det viset. Undrar om verkligheten – om den kommer i kapp – är lika intressant som bilderna man skapar?
Vanebildande är det. Ibland mycket givande, ibland bara rent tidsfördriv eller slöseri med tid på grund av lathet. Oftast givande, faktiskt.
Regn och åska. Jag låg kvar ända till 7.30, i 3 h idag! Inget spring, men en god och riklig frukost. Damen vid bordet intill åt vattenmelon och broccoli. Jag åt sushi, risnudlar, ägg och bacon, frukt och kyckling… vi har olika nöjen i livet. Jag gillar att äta!
Barnen kom hem från sina respektive partyn som de skulle. Skönt! Jag tänder alltid sänglamporna och viker upp kanten på täcket, välkommen hem. Lämnar dörrarna öppna. Då ser jag också snabbt om de är hemma när jag går upp och kollar. Om inte annat syns det för att det står skor mitt på golvet i hallen. Mina fina ungar💕
Bilden är från Wanås i fjol sommar
Mina dagar 
Den bilden på ungarna sitter som ett smäck.
Jag har inte sökt kontakt med män på nätet, så det vet jag inget om, men jösses så trevliga människor jag har träffat via bloggen och Facebook. Vi har åkt iväg i Sverige och träffat folk jag har haft lång kontakt med. Andra har hälsat på när de har varit i Stockholm, vi har till och med fått bjuda ett par som gifte sig på bröllopsmiddag hemma hos oss. Men vi hade träffats vid flera tillfällen. Jag har nog aldrig mött någon jag verkligen tycker om på nätet, som jag inte har gillat på riktigt. Tror man dras till varandra som av osynliga trådar. Det du skriver eller andra jag gillar skriver, gör att jag vill in igen och läsa, det brukar hålla i sig och har du hittat någon speciell via bloggen, så tror jag det kan vara helt rätt. Men mina kontakter har jag haft i många år innan vi har träffats, om man skriver om sitt liv sina tankar, så lär man känna varandra med tiden.
GillaGillad av 1 person
Så fint att vika täcket och tända lampan. Det ska jag anamma.
Vi har det så jobbigt med vår stora J för tillfället. Han är så arg, så arg, så arg. Nästan hela tiden. Mest på mamman, som borde veta vad hon gör för fel innan hon gör dem. Jag kan verkligen inte det här med att var tonårsmorsa. Jobbigt när jag inte når fram. Men jag ska i alla fall välkomna honom hem när han är ute sent…för sent för att vara okej i mina ögon….men kan inget göra åt det. Suck.
Tilläggas ska väl att han sköter sig (tror jag) när han är ute. Sitter hemma hos kompisar, men kommer inte när han ska. Vad /hur gör man? Egentligen gör det inget när han kommer hem, bara jag vet när och att han kommer när han säger att han ska. Men när han inte gör det och blir förbannad och väldigt otrevlig när man frågar var han är….då blir jag också arg. Suck igen…
GillaGilla
Hög igenkänningsfaktor.
Ständiga påminnelser om att jag vill att de hör av sig då och då. Går sämre sedan jag var borta, men idag har båda smsat.
Vi diskuterar när det inte blir bra och jag talar om att jag värdesätter deras korta meddelanden oavsett.
Men jo. Ibland är man inte värd en sur sill ens. Arg, arg, arg. Sur. Kort och tvär. Alltid mitt fel. Jag accepterar inte att de beter sig och säger ifrån. Talar om hur jag känner när jag möts av sånt. Frågar hur de skulle vilja att jag gjorde istället. Ibland funkar det, ibland inte.
Bit ihop, det blir bättre. Och rätt vad det är flyttar de hemifrån 😱
GillaGilla