Konstigt

Nu ska barnens far sälja det hus han var så angelägen om att köpa innan vi flyttade till Kina. Det som var perfekt, en chans att inte missa. Nu har de aldrig fått bo där och han har heller inte erbjudit dem något hem efter skilsmässan, så det kan ju kvitta. Det är allt tur att vi tänker olika. Att jag tänker att jag som förälder ska erbjuda mina barn ett hem, en trygg plats att vila på, ett trevligt ställe att vistas på och någonstans att sova, äta, ha sina saker. Tänk om vi tänkt likadant!

Jag börjar komma tillbaka till mig själv och lusten att göra saker börjar hitta tillbaka också. Skönt!

Fortfarande går det upp och ner och plötsligt kan det bli för mycket och kroppen stänger ner en stund. Det kommer att bli bra. Allting kommer att bli bra nån dag.

Vi gick en tur i parkerna i Malmö, hejade på M som spelade match och sen fikade vi finfika innan vi skildes åt och jag for hem och lade mig.

Nu ska jag försöka få nånting gjort. Nåt litet.

Uppåt och ner

Sonen fick sitt sommarjobb och jag var (är fortfarande) glad som en speleman. Vi firade med alkoholfri bubbeldricka och hembakad prinsesstårta (ett äventyr då ugnen bråkade och den första botten blev skosula). Nummer två ätbar.

Regnvattentunnorna är åter fulla och det känns bra, fastän mina plantor dör av kölden, lössen och myrorna.

Plötsligt fick jag tummarna ur och flyttade runt så att jag nu har ett bord för symaskin eller så. Dock råder fullständigt kaos bland hobbyprylarna. Det är rörigt överallt. Mest i mitt huvud.

Jag vankar rastlös men mår bättre i korta stunder.

Och sen.

Sover jag inte. Två nätter i rad nu. Vrider och vänder, magen värker. Den våta filten. Jag vill vara mig själv. Eller nånannan. Men inte den här.

Inatt ska jag tamejsjutton sova.

Man dör inte av stress

Man slutar bara att leva.

Vännen A delade länk till Storytel och jag välde en bok. En bok om utmattningssyndrom.

Jag börjar inse att det är det jag har. Jag har förnekat och sagt att nej, jag är mest trött.

Så mycket igenkänning, även om jag inte haft en svår uppväxt, så vitt jag vet. Ändå en käftsmäll. Nästan absurt.

Låg

Idag. Är. Inget. Kul. Hjärnan dum. Jag värdelös.

Imorgon är en ny dag och jag ska väl börja jobba igen. Jag hann inte hitta mig själv och jag vet inte vad jag vill. Jag flyter omkring och känner mig meningslös.

Nej i verkligheten, realiteten är det inte så. Kan inte vara.

Men i mig känns det så.

Jag är ingen rolig människa nu. Dra filten över huvudet. Bara vara ifred.

Ruta två

Det är svårt att vara otålig när man är ömtålig och vice versa.

Jag är inte van vid att inte orka. Inte van vid att vara så känslosam och gråtmild. Inte van att bli så ledsen över allt omöjligt. Jag har ingenting att klaga på, ingenting är egentligen svårt. Jag har det så löjligt bra. Men ändå. Ledsen. Trött. Vad är det för jäkla fel på mej?!

Idag skulle jag. Men det gick inte idag heller. Jo, jag kom upp, jag kom ut, jag har ätit och vilat. När M kom hem fikade vi och gick sedan en sväng och jag fick ett infall och köpte garn till en tröja. Jättedumt på sätt och vis, men jag längtar efter pyssel.

När jag var hos psykologen i förra veckan köpte jag färg och nu har jag målat med akrylfärg för första gången. Det är trevligt, även om det inte blir särskilt vackert, om man jämför med hur andra målar. Man ska inte jämföra. Det blev en sned tulpan. Det blir fler, tror jag. Det är kul och rogivande att göra blad. En himmel har jag målat också, men jag vet inte vad jag ska göra med den. Den vilar lite, den också. Så något litet gör jag ändå.

Jag övar på att släppa popcornen jag har i skallen. Jag försöker och det ska nog gå, bara jag inte slutar försöka. Inatt låg jag bara vaken en timme eller så. Det är bra. Men hjärnan är knepig. Tappade trådar är det gott om… Läser, läser om, läser igen och glömmer. Men orden och bokstäverna kommer i alla fall i rätt ordning. På rätt väg.

Tro inte att du är nåt

Jag tycker att jag mår bra. Pigg och full av energi. I två minuter eller så, sen smiter kraften, lusten, orken all världens väg. Den springer en låååång runda och kommer försvagad tillbaka.

Ska det vara så? Vad är det jag gör som gör att jag mår som jag gör?

Idag kom jag iallafall hemifrån, det blev en fika och promenad med kära väninnan i söder. Hon som haft covid och sedan hjärnskakning på det.

Vi har alltid så mycket att prata om. Barnen och livet. Männen som är ufon. Eller i allafall och emellanåt obegripliga.

Min långbente är i sin bubbla och varken hör eller ser, tycker jag. Han har andra behov än jag. Men så är jag inte samma nu som innan. Då Myran, alltid igång. Nu?

Han behöver staden, det gör inte jag. Jag behöver stillhet, det behöver inte han. Jag vill njuta av våren och hans ögon rinner bara jag tänker lövsprickning. Inte mycket att göra åt det, men lite haltar det allt.

Mamma har en ny vana – att ringa ett par gånger om dagen och fråga om nåt, berätta om nåt eller klaga på nåt. Mest det senare. Jag försöker hålla humöret uppe, men ibland blir tungan vass och elak. Jag förekommer henne när hon börjar tala om sådant hon redan sagt tre-fyra gånger redan. Jag försöker låta bli men ibland blir jag tokig på upprepningarna. Mest blir jag ledsen. För att allt är så hemskt och jobbigt och dumt och avigt.

Pappa minns inte sina barnbarn och knappt ens mig. Det är märkligt, som det kan bli. Han är ensam. Så ensam. Han ska hem till mor och far, till nån plats från förr, bort. Och nu har han ju varit på ”det här företaget i två veckor”. Ända sedan i oktober om man ska vara noga. Undrar, jag alltså, om det varit annorlunda om vi tidigare agerat på hans symptom och fått honom att själv ta initiativ att flytta? Vi försökte få honom att sälja huset, men mer av praktiska skäl än på grund av hans avtagande kognitiva förmåga.

Det är mycket man aldrig får veta.

Ingenting

Ingenting blir gjort. Jag hasar omkring lite, bara. Jag som tänkte att jag borde. Nu är jag bara. Ser allt damm och kladd och blir trött. Jag får ta det sen. Vilar lite till.

Jo, några nödvändiga saker blir gjorda. Som att fika med mamma, om det nu är nåt som ”blir gjort”. Varför blev det så, att det som räknas är sådant som kan bockas av? Okej, jag kan skriva ”vila” på min att-göra-lista och således bocka av det också. Vad jag menar är: hur blev det så viktigt att bocka av? Jag mäter mina dagar i hur mycket jag fått bocka av.

Jag behöver listan för att minnas det som ska göras men ibland tror jag att jag sätter/satte upp saker på listan vara för att kunna sätta ”klart”, en poäng till mig.

Det är bra att fundera lite, men inte bra att fundera för mycket. Det är bra att vara strukturerad och ha koll, men man måste inte ha koll på allt. Det är bra med så mycket men hur tusan gör man för att hålla den jäkla balansen?

Jag såg mig själv i solen. I en dröm. Utifrån. Glad och avslappnad, omgiven av grönska och tillsammans med vänner jag håller av. Stark och lycklig.

Jag är stark och jag är lycklig, men inte just nu. Nu är jag mest bara trött. Det går över. Det måste det, faktiskt. Jag vill inte vara såhär ynklig.

Jag bestämde att jag ville börja jobba igen medan jag fortfarande kan ”flexa” med sjukskrivningen om orken inte räcker. Så fick jag nu inte göra. Så nu ska jag hitta mig själv först. Hur gör man då? Jag behöver hjälp till det men jag vill bara vara ifred. Jag vill ha det annorlunda men ändrar inte på något. Och så är det skuldkänslorna. Hur kan jag bli utmattad, när det finns så många, så otroligt många som jobbar och gör så mycket mer?

Eller som en jag pratade med i söndags sa: Jag jobbar alltid och inte fan blir jag utmattad, folk är så klena”. Jag sa, sover du bra? Ja, som en gris. Där har du nyckeln, sa jag. Sen gick jag in och kände mig klen iallafall. Jag funderar på om jag ändå borde ta sovhjälp.

Solen skiner. Det spirar men mina plantor är ledsna. Loppan har packat, åkt tillbaka till universitetet och lämnat ett stort tomrum (och ett ganska tomt rum). Jag fick med M på långpromenad igår kväll, pratpromenad som gjorde gott. Långbente håller sig med sin äldsta som bott hos honom sedan påsk. Jag har massor av tid att fundera men skjuter undan det hela tiden.

Då gör man knappast några framsteg. Nu. Ska jag. Ta tag i nåt.

Träffsäkert

På väg tillbaka

”Alla” tycker att jag är knepig som gärna går upp klockan 5. Varför är det inte knepigare att ligga till 10 eller stanna uppe till 2?

Dagens kloktänk: ”Respekt för vår inre klocka är avgörande för vårt minne och motverkar stress”. Min inre klocka är lite speciell men det finns kanske en poäng i att låta den bara vara som den är?

Jag har idag lyckats läsa ett helt kapitel i en bok. Jag har sett ett helt avsnitt av Vetenskapens värld utan att tappa tråden alltför många gånger (fast sen somnade jag). Det är bra. Det går åt rätt håll.

Här ligger jag och gör ingen nytta alls

Min stora unge kom in på en av de utbildningar hon sökt i Lund och är glad som en speleman. Nu kan hon planera. Jag är så glad för hennes skull. Den hon vill gå helst står hon på reservplats 18, så det kan bli ännu bättre, även om det är kanonbra som det är också. Hon flyttar definitivt till Sverige igen iallafall.

Min plan för dagen är att ta sats och sedan logga in och gå igenom mejl för första gången sedan jag krockade. Först vila. Det får vara så. Jag satt en stund framför datorn och nu har jag huvudvärk. Ynkligt.

Tröttmössa

Jag går på lågvarv. Jag är fortfarande glömsk och virrig. Trött så in i bänken. Jag somnar lite närsomhelst, tappar trådar, vimsar bort mig och gör bakvänt. Rör mig i slow motion, blir yr och mår lite illa. Jag är konstig. Jättekonstig. Men jag mår rätt bra ändå, på nåt vis. Gråten tog slut till sist, märkligt nog. Det är bättre nu.

Alla är så snälla, omtänksamma och måna.

Långbente lagade mat, kokade te, serverade och pysslade om de första dagarna. Nu klarar jag själv.

Jag saknar mig. Men var är jag, egentligen?

Läkare nr. 2 tipsade om Väggen. Jag hittade en podcast med författaren, där hon berättade om sin resa, hur hon gick in i den berömda och kom tillbaka. Gjorde jag det? Gick in i? Eller har jag bara snubblat till?

Allt har på något vis över tid blivit något att klara av, ordna, bocka av från den oändligt långa listan. Bara jag får sova, det har jag tänkt. Bara jag får sova.

När jag tänker efter var det väldigt länge sedan jag faktiskt kände mig stark och pigg på samma gång. Länge sedan jag kände mig förväntansfull och full av entusiasm. Länge sedan jag längtade efter något annat än att få sova.

Sen kom bokstäverna i fel ordning och jag tappade alla trådar. Gråten tog tag och saboterade alla försök till bringande av ordning och struktur.

Jag skäms på nåt vis för att jag inte orkar, för att jag lämnar kollegorna utan förvarning. Jag skäms för att jag bara vill vara ifred, för att jag inte svarar. Jag skäms för att jag … jag inte är som jag ska. Även det fullständigt meningslöst.

Idag (eller dagen därpå) skulle jag ladda om. Bli piggelin. Men istället har jag legat i sängen och glott i taket. Det behöver målas om. Så oviktigt. Armarna vill inget göra. Benen vill inte gå.

Ute snöade det och snön smälte bort igen. Solen sken och vinden ven.

Jag borde verkligen ta mig upp. På alla sätt eller iallafall på nåt sätt.

Fjärde läkarkontakten och nu ordinerad vila, vila och återhämtning. Några veckor. Jahapp.