Borta bra

Det är skönt att vara hemma igen. Båda barnen myser runt här när de inte jobbar. Vi fikar och småpratar men gör egentligen ingenting tillsammans. Vi bara är. Och det är bra nog.

Vädret är oberäkneligt och jag är glad att jag igår hann både klippa häcken och binda upp mina rangliga tomatplantor. Jag är glad att jag även har gott om blommor. De sista körsbären blev äntligen plockade igår och jag skvätte ner halva köket medan jag kärnade ur dem. Nu har vi både söt och syrlig körsbärssylt.

Min första semestervecka går mot sitt slut redan, och nog har det varit en innehållsrik vecka!

Idag ska jag till mamma och sen till Ikea för att hämta hyllor till tvättstugan. Det ger sig om jag vågar skruva upp dem själv… Jag är en mästare på att få det aningen snett. Ute öser regnet ner och åskan mullrar. Jag som tänkte få ut mammaskrutten på en rullstolspromenad. Hon går inte bra alls och kan inte stödja sig i och med att båda armarna är i paket. Ont har hon också, stackaren. Hör knappt och ser inget. Men hon är tapper. Jag önskar bara att hon bad om hjälp när hon behöver den.

Idag för 26 år sedan var det rysligt varmt och jag var klädd i en gräddvit klänning och hade håret konstfullt uppsatt. Tänk, vad ung och tjusig man var. Det var en rolig dag, bröllopsdagen. Så härligt att ha alla samlade.

På väg igen

Efter allt stök är vi nu på väg hemåt igen.

Pappa har fått lite fler grejer, lägenheten är röjd. Han blev lika glad vid vårt andra besök som vid det första, men han var tröttare. Plötsligt ville han gå och lägga sig

Stugan har fått sig en omgång och jag har monterat nya dörrhandtag, plockat ner spröjs och putsat fönster. Vi har röjt sly runt huset och syster har slipat och oljat borden.

Igår vilade vi och nappade på ett spa-paket med frukost, spa och lunch på Copperhill. Sååå skönt.

Mamma flyttade idag till korttidsboende och är arg för att hon inte har sina saker.

Vi kör. Kör och kör.

120

Mil. I bil. Snittfart 72 km/h. Det tar tid.

Sverige är så makalöst vackert att man tappar andan emellanåt.

På vägen upp blev det otaliga samtal med sjukhuset dit de natten mellan tisdag och onsdag skickade mamma i ambulans.

Nu ligger hon på ortopeden med vänsteraxeln låst och höger handled bruten, samt ett rejält bandage om huvudet efter att de sytt ihop henne i pannan. Ett fall i badrummet mitt i natten. Nu pågår planeringen för fullt för att hon ska åka hem. Åka hem?

Hon kan inte göra nånting alls själv, inte ens klia sig. Full av morfin och vilsen. Och vi är 120 mil ifrån och kan inget alls göra (besöksförbud).

Vi övernattade på ett vandrarhem mitt ute i ingenstans och landade i eftermiddags hos pappa på hans nya boende. Han såg lite piggare ut än sist men minns allt mindre. Även han har blivit väldigt tunn, bara skinn och ben.

Nu är vi i stugan. Utanför viner vinden och termometern visar 7 grader. Jag borde sova men det går runt, runt i huvudet.

En dag till

Imorgon jobbar jag sista dagen innan semestern. Trots att jag inte jobbar fullt känns semestern både välkommen och välbehövlig. De senaste dagarna har det gått i 190, med en hel del trevliga sociala aktiviteter, besök, god mat och glada skratt. Även om det ger mycket energi blir jag också trött. På jobbet rörigt och intensivt trots (eller tack vare) att så många är lediga. Flera är officiellt lediga men jobbar ändå, vilket inte är riktigt bra egentligen. Alla behöver koppla ner.

Det är en del att rodda med mest hela tiden. Föräldrar och mediciner, mat och grejer…

Idag fick jag en mindre chock när fakturan på tvättstugan kom. Offerten var initialt på 38’, höjdes till 45’, höjdes till 55’ och slutade – trots att jag redan köpt inredningen – på 88’.

Jag har bråkat och han skulle se om han kunde göra nåt. Ca 10’ är lätt förklarade, men resten…

Antingen räknar man ordentligt eller så får man väl ta höjd i offertläget? Dessutom blev det inte bra heller, så nu blir det omtag efter semestern. Skit, faktiskt.

Redan igen

Vardagen rullar på. Jag har ont och mer ont och lite mindre ont. Det är varmt. Vi orkar bara jobba och slappa. Vi går om varandra och är sällan hemma alla tre samtidigt. Kylskåpet ekar tomt var och varannan dag.

Tvättstugan som skulle bli klar ”innan semestern” blev inte klar. Vi hade lite otur med tänket. Jag funderar på lösning.

Just nu har jag bara ingen mer ork. Jag var med kära vänner i Lund (jösses, vi har känt varandra i över 30 år!) och det var hur trevligt som helst men jag var slut i rutan alldeles när jag kom hem. Sen sover jag inget vidare i denna värme heller.

Gårdagen bjöd även på ett makalöst oväder med skarpa åskknallar, hällregn och fräsande blixtar. Hela byn blev strömlös och till och med mobilnätet hade störningar.

Jag undrar hur det blir. Ett samhälle så beroende av el och uppkoppling men med system som inte är anpassade till det extremväder som är en följd av klimatförändringarna. Sårbart är bara förnamnet. Skrämmande, det också.

Veva på

Jag har gjort det igen. Suttit och stickat och gjort fel. Dessutom har jag nu 370 maskor när det ska vara 290. Pucko. Det har sannerligen gått troll i den här stickningen.

Jag går sakta och höften värker. Dagens besök hos sjukgymnasten resulterade i en rekommendation att söka hjälp via primärvården. Jo, tjena. Och så ska jag stretcha, vilket i och för sig nog är vettigt.

Tröttsamt att det efter tre veckor faktiskt inte blivit bättre. Utan värktabletter går jag helt enkelt inte.

Äntligen helg

Det blev på det hela taget en bra vecka trots att det var fånigt mycket strul på jobbet. Torsdagen bjöd på träff med kollegor i verkliga livet och på fredagen var jag ute och åt igen.

Idag hämtade jag mamma för hon har länge sagt att hon vill komma och se hur det ser ut i huset sedan jag renoverat. Det har hittills alltid varit nåt skäl till att hon inte velat eller kunnat så idag bestämde jag helt sonika själv. Och så blev det. Sen fick jag köra hem henne igen. Men hon kom i alla fall ut ur lägenheten och fick lite nya intryck. Hon blir otroligt fort trött.

Barnen har jobbat, den ena för ersättning den andra har hjälp sin pappa att flytta. Under tiden har jag donat på här hemma, bakat och lagat god mat. Den uppskattades när båda kom hem vid åttatiden. Familjen samlad en lördagkväll!

På väg

Kiropraktorn jag träffade i måndags hade – kändes det som – för avsikt att döda mig. Men jag överlevde och sakta blir det bättre. Stilla morgonpromenad i morse, ett framsteg.

Sakta blir tvättstugan också klar. imorgon ska de sätta in varmvattenberedaren igen och vi blir utan varmvatten i minst 24 h. Den lilla temporära har funkat finfint.

Fort går timmarna på jobbet och idag strulade allt som kunde strula och till sist bara stängde jag av. Jag är inte stark, inte så stark som jag trodde. Det är så svårt att balansera. Lusten och viljan att göra mot verkligheten och allt som borde vara klart.

Det är förvånande mycket med föräldrarna nu också. Det borde ha lugnat sig men inte. Telefonen går varm.

Ibland behöver man en kram och någon som håller om en och säger att allt blir bra.

Domino

Hallen är renoverad. Nu är det tvättstugan – som gränsar till hallen – som är föremål för renovering. De ”strippade” helt, ända in till baksidan av ytterväggen. Idag drog de fast nya gipsskivor och plötsligt lossnade ytterväggens gips på sina ställen. Spikskallar syns, skarvar har förskjutits och det ser på det hela taget bedrövligt ut i hallen. Hallen som var renoverad.

Annars går det ändå framåt. Sakta. Fyra pratglada människor i vår lilla tvättstuga.

Idag är det tre år sedan vi flyttade in och fick oss ett hem. Vårt hem. Jag är glad för att jag bor här, även om väggarna ser hemska ut. Det ordnar sig. Det är kul att se före- och efterbilder.

Imorgon kommer Loppan hem. Studierna i England är klara och hon fick högsta betyg på allt, även kandidatuppsatsen. Fantastiskt roligt och dessutom välförtjänt med tanke på all den tid och kraft hon lägger på studierna. Jag är glad för hennes skull.

Själv är jag trött och samtidigt rastlös. Jag är trött på att inte kunna röra mig, trött på att ha ont. Visst kunde det varit värre och jag är glad att det inte är det. Men ändå.

Inga större framsteg

Det gör fortfarande ont och jag kan inte gå, än mindre springa. Besöket hos sjukgymnasten i måndags gav ingenting. Jag är lika stark i båda sidor och i god form för min ålder. Det senare lär gå över om det fortsätter såhär.Om tio dagar ska jag tillbaka. Eftersom jag inte tror att detta går över av sig självt har jag nu bokat tid hos en idrottsmedicinsk människa som kanske kan få spänningen att släppa, rätta till eller på annat sätt få bort det onda. På måndag.

Det positiva är att jag får mer tid till annat (glo i telefonen). Det negativa att jag känner mig stel, trött och svullen.

Tvättstugan är strippad, ända i till reglarna och isoleringen visade sig vara i uselt skick. Fan ta dem som byggde huset. Flera musbon hittade de också. Elektrikern (den fjärde som kommer hit) var här idag och drog om all el. Det gick inte att sätta spottar som jag ville, så det går bli lysrör. Ny belysning utomhus blir det också när vi ändå är i farten med kabeldragning.

Imorgon ska de sätta ny gips på väggarna och i taket. Jag hopades att de skulle hinna flytspackla golvet också men det gör de inte.

Under tiden jobbar jag på igen. Det känns ok men det är otroligt svårt att hålla tiden. Jag är tillbaka i hjulspåren. Mer medveten den här gången men ändå tillbaka.

På föräldrafronten elände. Pappa blev akut flyttad till trygghetsboende för att göra livet enklare för de andra boende och personalen. Nu måste vi upp och tömma lägenheten. Pappa har ingen riktig uppfattning om vad det är som händer. Mamma är nu definitivt blind. Hon har äntligen gått med på att få hjälp med att lägga om sina såriga ben och det kommer någon till henne för att göra detta varje morgon. Vi diskuterar med kommunen om ytterligare insatser men det går trögt. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och stänga av.

Äntligen kom då regnet. Bilden är från i förrgår. Det är skillnad mot för hur det såg ut för tre år sedan, då vi tog över huset.