Att starta ett abonnemang hos Viasat tar inte många sekunder. Nu har jag försökt avsluta ett abonnemang hos dem sedan den 3/9. Det verkar vara fullständigt omöjligt.
De svarar vänligt på mejl, att de ska återkomma. De svarar när jag efter en månad, efter två, efter tre, efter fyra, frågar hur det går, att jag ska ringa.
Jag ringer. Sitter i en jäkla telefonkö i 35 minuter och går från plats 48 till 32. Hinner inte vänta.
Hur svårt kan det vara?
Jag satte in en annons, 6 nr av en tidning jag tog väskryckarprenumeration på. ”Bortskänkes eller bytes mot trevlig pocket”.
Istället för 6 tidningar har jag nu 20 pocketböcker. Det var nu inte riktigt meningen, att det skulle bli mer…
Det skulle bli mindre.
Färre saker.
Som det kan gå. Jag får allt börja läsa, kanske lite mer än två rader per kväll.
Jag trivs rätt bra med detta stillsamma liv. Jobb, matlagning, hemarbete och promenader. Mer tv-tittande och ganska mycket pusslande. Men nu börjar det bli lite enahanda.
Det är tur att vi har så mycket att prata om.
Idag gick vi runt Svaneholmssjön. Grått men vackert. Inte precis vid sjön, men längs vägen dit och hem, via Häckeberga. Jag bor fint.
Igår fick jag ett anfall av sorgsenhet när vi tittade på bilder och pappa dök upp. Kära pappa, lille far… så långt bort och så avlägsen.
Jag har aldrig sett mig som en löpare. Jag joggar. Jag rör på mig. Måhända springer jag en runda.
Nu sitter jag här och längtar efter att springa en runda. Vanans makt. Det blir en runda på isigt underlag (igår var det inihoppsan halt i lera och snömodd) på lunchen, tror jag. Vill jag.
Jag är nog en löpare, på sätt och vis.
Återigen känner jag mig tacksam. Jag är frisk och kan. Jag är trygg och har en fantastisk familj. Och jag kan. Springa. Om jag vill.
Lunchpromenad i solen. Välgörande. Jag vill gå ut oftare. Igår ville jag inte men gick ändå, i motvind och med regnet piskande. Det gick också.
M hade målvaktsträning igår. I det vädret. Kom hem genomkall, dyngsur och skakande. 86 kg ynklighet. Varm choklad och ostmackor efter en varm dusch fick honom på gott humör. Jag tog hand om allt det blöta medan han duschade. Fotbollsskorna stinker men skotorken tar bort det värsta.
Tvättmaskinen går. Jag dansar med snabeldraken och väntar på att den långbente ska komma hit. Tacotisdag.
Posttisdag. Helsicke, vad mycket post det kommer. Min, dotterns, sonens, mammas och pappas. Och så grannarnas post ibland, av bara farten.
Jag springer. Runstreak 100 (100 dagar i rad, minst 1,6 km/dag). Idag #71, 6,2 km. Det känns i knäna men det är okej. Hurra!
Vackert vitt byts mot kallt och blött. Och tillbaka om och om igen.
Vi har slappat, ätit och promenerat. Gjort ingenting och vilat lite. Nu har långbente kört hem till sitt och jag får inget gjort nu heller. Jag gjorde frasvåfflor till lunch och magen är för full. Jag känner mig trött och ledsen.
Läkaren frågade härom dagen: om er fars hjärta stannar, vill ni då att personal utför hjärt- och lungräddning? Det var också en fråga. Hur svarar man på den?
Har de frågat honom?
Ska jag besluta om sådant?
Om inte jag gör det, vem gör det? Vad gör vi om det händer? Vad skulle jag vilja, om det var mig det gällde? Hur tar man som anhörig beslut som rör liv och död? Får man ens det? Får de ens fråga så?
Jag frågade mamma hur hon ställer sig till frågan. Lättast att ha det utrett, tänker jag. Men pappa?
Lille pappaskrutt.
Ledig onsdag är toppen! Så vill jag ha det. Eller jobba 9-9-4-9-9? Timmar? Fast helst mindre än 40 h per vecka (inte mer).
Det var bra med kollektivavtalet och arbetstidsförkortningen. De där timmarna gör skillnad.
Fredag och jag lagar som vanligt mat till de hungriga barnen. Tacopajen ser lovande ut.
Skönt med helg.
Han är hemma igen. Vi sov länge, låg och pratade en god stund och efter frukost gick vi en stadstur. Dryga två timmars promenad som avslutades med go’fika hos honom.
Nu är jag hemma igen. Mysigt, det också.
Pusslar gör vi. Nu skulle jag läsa men fastnade i telefonen. Världens stora män…. vad är det för fel?
Märkliga saker jag ägnar mig åt. Tar bort mellanslag och bindestreck, byter små bokstäver till stora. Markerar gult. Skriver samma kommentarer om och om igen. Det borde kunna göras smartare.
Jag har läst ut en bok, målat ett skåp och räknat ihop ekonomin för 2020. Somligt blev dyrare och somligt aningen billigare. Det är bra snurr på pengarna, trots pandemin. Jag har knappt handlat några kläder till mig själv, men väl några par skor (jag sliter skor och strumpor så att man blir mörkrädd).
Jag har vilat och målat igen och ätit en väldigt god pizza med M. Masserat hans fötter och händer, småpratat och lagt pussel i flera timmar.
Kort sagt, en bra lördag.
Vi saknar visst varandra, den långbente och jag. Han kör ner tidigare. Det här går inte, sa han igår. Nä, det är väl bra, sa jag. Ömsesidig saknad är bra.
