Patienten nära döden, kanske död

Strax före midnatt kom lilla K instormande i mitt sovrum. Manmaaa, det är mörkt överallt!

Jag yrvaken upp och bort till elcentralen. Jordfelsbrytaren (kära jordfelsbrytare, tack) hade löst ut och en lätt bränd doft kändes i tvättstugan där elcentralen sitter. Den löste igen och igen. Nåt är fel.

Efter att i mitt lite yrvakna tillstånd funderar i mörkret drog jag ur kontakterna till skotorken – det luktade liksom varmt/bränt i tvättstugan. Nix. Jag drog ur kontakten till kaffebryggare och vattenkokare. Nix.

Tillbaka in i tvättstugan. Tittade på översikten och drog säkringarna till varmvattenberedaren. Japp! Strömmen tillbaka.

Så nu blir det leta nån som är bra på återupplivning. Alternativt får patienten dö.

Jag vet inte vilket som blir värst. Dålig tajming som alltid, när nåt sånt går sönder. Dålig tajming nu när båda barnen är hemma och tränar (jodå!). Jag får hoppas att det ordnar sig snabbt. Jag måste ordna.

Synd att det redan är torsdag. Tur att det är lönetorsdag. Synd att det händer. Tur att det bara är det.

Jag vill sova. Hjärnan på högvarv.

Värdelös

Det ska bytas lösenord. Långa och krångliga ska de vara. Jag lyckas inte byta. Hur svårt ska det vara? Två försök senare har jag nu lyckats. 16 tecken, stora och små och några med krusiduller på, siffror och inga upprepade och inget namn. Jag kan visst! Undrar om jag kommer ihåg lösenordet imorgon?

Sen kan man dra igång nya projekt. Byta tyg på stolsitsar, slipa en hurts, beställa markiser eller nåt. Mitt i. Och anmäla sig till en föreläsning om stresshantering som man inte hinner med för att man ska så jädra mycket.

Typ så.

Nu laga mat till mina tre sagogryn. De som alla är längre och tyngre än jag. De som helst sitter och tittar på medan jag kilar runt och håller på.

Summan av energi och aktiviteter i en familjekonstellation är konstant.

Typ så, då.

Hoppsan

På att göra-listan: gå igenom mejlen.

Mejlprogrammet frågade plötsligt om jag ville ”clean up your mailbox”.

Det ville jag och plötsligt är alla mejl flyttade till ett arkiv jag inte förstår mig på. Så praktiskt. Och väldigt opraktiskt.

Vårväder idag och äntligen fick jag ner några frön i jorden. Gamla frön och egenfixade. Vi får se om det blir något av det. Chili, paprika, persilja, koriander och allium fick plats. I min nya låda för hydroponisk odling sitter tre pluggar basilika och tre med sallat. Spännande!

Långbente och jag gick i mina gamla hemtrakter före lunch och avslutade med fika på hembageriet.

Ikväll är vi på varsitt håll.

Dimman ligger tät

Det är bedövande grått. Det blir bättre.

Igår träffade jag en mäklare för att få grepp om hur mycket mamma kan få för huset om hon säljer. När hon säljer. Fastigheterna går som smör i solsken så jag tycker att 4,2% är mycket i provision. Men i vanlig ordning vet jag inte hur man prutar.

Mamma kom inte upp igår, mer än den stund jag var där. Jag fattar inte hur tunn en människa kan bli. Hon famlar sig fram.

Hon glömmer, upprepar, frågar och ringer flera gånger för att fråga om samma sak. Är jag i balans kan jag hantera det, men i stressade situationer blir jag bara irriterad. Att hon sedan om och om igen påpekar att jag ”inte ska slösa min dyrbara tid” på henne gör mig bara trött. Jag vill ju!

Oredigt på jobbet, jag fattar inte hur vi ska reda ut allt. Det måste gå.

Här hemma är det också oredigt. Jag är antingen borta eller jobbar och ingen tar rätt på nåt. Elektrikern som var här i tisdags städade hjälpligt men det är smutsigt här. Jag gillar det inte och därför slutade jag efter 8 h idag. Nu ska jag städa undan och laga mat, springa ner och köpa mjölk och sen kommer långbente. Jag tycker att det är onödigt att han ska köra så långt men jag saknar honom faktiskt nästan hela tiden.

Rosorna jag fick på allahjärtansdagen står fortfarande så fina.

Jag saknar honom men har inte tid för honom. Den ekvationen är inte bra.

Knöl

Idag skulle den undersökas närmare, knölen han har. Jag har tänkt på vad det kan vara och hur det blir om det inte bara är en knöl.

Han har legat under kniven förr. Det verkar nu som att knölen är just det. En knöl.

Skönt.

Mamma har fått frågan, från annat håll, om hon kan tänka sig att sälja huset. Plötsligt kan hon det. I ett infall av nån slags ”måste göra nåt” skickade jag en fråga till en mäklare och de ringde upp och vi bokade tid.

Annars var det en jagvillintedag igen. Less på att aldrig bli klar, på att aldrig ha koll och att det alltid finns mer att göra, fler fel att hitta och att tiden aldrig räcker till. Det är oftast ok ändå men vissa dagar är det JAGVILLINTE.

Vänsterknät har börjat spöka. Jag har nu sprungit varje dag utom fem sedan den 5/9. 100 dagar på rad passerades förra veckan och nu tänkte jag 100 dagar i rad i år. Det gör ont nu, för första gången på mycket länge. Men så har jag också fuskat med såväl de enkla små artrosövningarna som med stretchen. Det straffar sig snabbt.

I morgon kommer elektrikern och ska fixa badrumsfläkt med mera. Det satt långt inne. Första rotavdraget i år. Förra året var roten slut såhär dags.

Jag vill ha vår. Bilden nedan från min promenad till långbentes hem i lördags. Vackert.

Swosh

Nu igen.

Minusgrader, -17 igår. Inte ens jag gick ut. Han, långbente, håller mig sällskap och det är trivsamt. Ikväll ska jag lämna ungdomarna hemma och det kommer några kompisar till M. Jag hoppas att de sköter sig. Lilla K har blivit lovad att få bo Ms rum så att hon kan stänga dörren om sig, något hon ju annars inte kan. Alla nöjda och hönsmamman nervös. M har sällan kompisar hemma och är också sällan hemma hos nån annan. Det är bra, i dessa tider. Jag måste stå ut med min oro. Den som troligen och förhoppningsvis är obefogad.

Mammaskrutt och jag har varit på promenad i solskenet. Hon var så förvånad över att jag ”känner” alla. Det gör jag nu inte men jag tycker att man kan heja på folk man möter. Många vill då gärna prata en stund. Det är så många som lider av ensamheten.

Jag är lyckligt lottad, jag. Jag har mina kära nära och kan jobba hemma. Jag trivs hemma och mår bra.

Vilsamt veckoslut

Men vi bråkar, mamma och jag. Mamma säger att hon ”var en idiot” som lät sig övertalas att flytta. Att hon bor i mörker (ja, men tänd ljuset). Att hon ångrar. Att allt vore enklare om hon bott kvar. Och så vidare.

Jag kontrar med att jag var en idiot som trodde att det var en bra lösning. Det är vuxet. Not.

Vi ville väl. Det skulle bli bra. Det blev inte det, för mamma tappade den lill syn hon hade.

Och vi kommer ingenstans och jag är färdig att flytta tillbaka mamma till huset.

Om hon bara förstod att det faktiskt inte går om hon inte är villig att ta hjälp. Om hon vara förstod att ensamheten drabbar oss alla men särskilt henne som inte kan använda teknik för att träffas virtuellt. Om hon vara insåg hur otroligt svag hon blivit.

Äta som en häst

Min lille unge (minst och störst). 1,5 kg potatis och 800 g ugnsbakad falukorv. Hur går det ens? Jodå, lilla K hjälpte till men hon äter inte mycket. M däremot, han laddar in som vore det alltid den sista måltiden.

Idag vaknade vi till -11 grader ute. Till lunch vågade jag mig ut på joggingrunda #95 (tror jag att det är), 6 km i frostnupet landskap. Skönt med vinden i ryggen men alldeles hemskt i motvind.

Ännu en arbetsvecka till ända. Det är mycket att göra och vi får en ny kollega på måndag. Jag hoppas att han ska trivas med kaoset.

Mina timmar är för många, ändå för få. Jag behöver ta ut ledighet men hinner liksom inte. Kollegan gjorde rätt som drog till fjälls. Jag kunde göra detsamma om det inte vore för att jag har ungdomarna och mamma att ta hand om. Och all post; den väller in, känns det som.

Inatt ska jag sova. Inte tänka. Stoppa popcornen. Hejda yrvädret. Bara vila.

Som om

Som om vi behöver mer. Det kommer in vatten i pappas hus. Inte oväntat men väldigt onödigt, tycker jag.

Som om vi behöver mer. Få tag på folk som kan fixa, be om hjälp och ringa försäkringsbolaget.

Som om vi behöver mer. Han kände en knöl. Han blev orolig och ska till doktorn imorgon. Han blev orolig för mig igår. Han kände inte igen mig. Jag behöver visst varva ner.

Jag ska så mycket. Varva ner. Mer.

Det vill du visst

Måndag avklarad i ett fläng. Många timmar blir det framför skärmen. Alltför många. Men det blev mycket gjort trots att mer än halva den ordinarie arbetsdagen var mötesbokad. Imorgon är bara 4 timmar vikta. Än så länge. När ska man göra jobbet?

Och mindre människor går ur svenska kyrkan, sa han. Kardinalen.

Faktiskt kan detta stämma men bara till viss del. En och annan långskånk går också ur. Jag är över medellängd och i. Svenska kyrkan.

Ja, nog begår jag många språkliga misstag. Man ska inte kasta sten, som de säger. Men att en så pass prominent herre inte säger rätt gnager lite (även om det roade mig också).

Nu säng, sova, sova. Halv fem lär jag vakna, som vanligt. I morgon är det som att halva veckan gått, känns det som. Den går så fort, tiden. Fåglarna kvittrade idag och ljuset dröjde sig kvar ända till 17. Så härligt!