Det gör fortfarande ont och jag kan inte gå, än mindre springa. Besöket hos sjukgymnasten i måndags gav ingenting. Jag är lika stark i båda sidor och i god form för min ålder. Det senare lär gå över om det fortsätter såhär.Om tio dagar ska jag tillbaka. Eftersom jag inte tror att detta går över av sig självt har jag nu bokat tid hos en idrottsmedicinsk människa som kanske kan få spänningen att släppa, rätta till eller på annat sätt få bort det onda. På måndag.
Det positiva är att jag får mer tid till annat (glo i telefonen). Det negativa att jag känner mig stel, trött och svullen.
Tvättstugan är strippad, ända i till reglarna och isoleringen visade sig vara i uselt skick. Fan ta dem som byggde huset. Flera musbon hittade de också. Elektrikern (den fjärde som kommer hit) var här idag och drog om all el. Det gick inte att sätta spottar som jag ville, så det går bli lysrör. Ny belysning utomhus blir det också när vi ändå är i farten med kabeldragning.
Imorgon ska de sätta ny gips på väggarna och i taket. Jag hopades att de skulle hinna flytspackla golvet också men det gör de inte.
Under tiden jobbar jag på igen. Det känns ok men det är otroligt svårt att hålla tiden. Jag är tillbaka i hjulspåren. Mer medveten den här gången men ändå tillbaka.
På föräldrafronten elände. Pappa blev akut flyttad till trygghetsboende för att göra livet enklare för de andra boende och personalen. Nu måste vi upp och tömma lägenheten. Pappa har ingen riktig uppfattning om vad det är som händer. Mamma är nu definitivt blind. Hon har äntligen gått med på att få hjälp med att lägga om sina såriga ben och det kommer någon till henne för att göra detta varje morgon. Vi diskuterar med kommunen om ytterligare insatser men det går trögt. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och stänga av.
Äntligen kom då regnet. Bilden är från i förrgår. Det är skillnad mot för hur det såg ut för tre år sedan, då vi tog över huset.
Mina dagar 